Den 31 mars ordnar BFF tillsammans med Brotorps, Björkhagens och Skarpnäcks skolas (Kärrtorp) föräldraföreningar en samtalskväll på Bagarmossens Folkets Hus. Läs mer nedan, och varmt välkomna!
Aktivt motstånd mot aktivklubbar! – vad gör högerextremism i våra skolor?
När: 31 mars kl 18:00 Var: Bagarmossens Folkets hus
Nyligen uppmärksammade Skarpnäck skolas rektor vårdnadshavare på att skolan sett högerextrema och våldsbejakande tendenser bland elever. Polisen har även informerat om ökad aktivitet av nazistiska så kallade ”aktivklubbar” i våra områden. Våra bibliotekarier har nyligen fått utstå högerextrema hat- och hotkampanjer för att de informerat om HBTQ-inkluderande barn- och ungdomslitteratur.
Av dessa anledningar har vi föräldraföreningar gått samman för att bjuda in till ett öppet samtal om vad den högerextrema mobiliseringen innebär för oss som är föräldrar och omsorgspersoner längs linje 17.
Inbjuden gäst är journalisten och Bagis-föräldern Lisa Röstlund, som nyligen gjort ett uppmärksammat reportage om aktivklubbar i Aftonbladet. Vi har även bjudit in stadsdelens rektorer, preventionssamordnare och familjebehandlare för att bidra till diskussionen.
Tillsammans står vi upp mot normaliseringen av rasism och högerextremism, i Sverige och i vår stadsdel.
Varmt välkommen önskar Bagarmossens, Brotorps, Skarpnäcks skolas (Kärrtorp), och Björkhagens föräldraföreningar ❤️
Stadsdelsförvaltningen erbjuder olika föräldragrupper för föräldrar som bor i stadsdelen. Nu till våren finns det lediga platser i en föräldragrupp som heter Komet 12-18 samt till en barngrupp för barn som har skilda föräldrar, Skilda världar. Eftersom vi tror att dessa stöd kan vara relevanta för många av oss så hjälper vi i BFF till att sprida informationen.
Komet 12-18: För föräldrar med barn mellan 12-18 år som upplever problem med bråk i familjen. Startar 9/2.
Skilda världar: Stödgrupp för barn mellan 7-11 år som har separerade föräldrar. Startar 10/3.
Bagarmosssens och Brotorps föräldraföreningar tog gemensamt initiativ till att skriva ett medborgarförslag till politikerna i Skarpnäcks stadsdelsnämnd, med målet att de ska prioritera resurser till fältassistenter i stadsdelen. Fältassistenterna (kallas ibland ”fältare” eller ”fältarbetare”) i Skarpnäcks stadsdel arbetar både dag- och kvällstid och rör sig i de miljöer där barn och ungdomar ofta befinner dig. Det innebär att fältassistenterna rör sig runt på gator, torg, parker idrottsplatser och andra ställen där unga samlas för att skapa relationer och trygghet i närområdet.
Förslaget har även signerats av Björkhagens skolas och Skarpnäcks skolas föräldraföreningar. Här kan du läsa medborgarförslaget, som lämnades in i maj 2025, och ska behandlas under hösten 2025.
Långsiktigt hållbar och effektiv fältverksamhet i Skarpnäcks stadsdel
2025-05-25
Enligt socialtjänstlagen (SoL 5 kap. 1 §) är socialnämnden skyldig att bedriva uppsökande och förebyggande arbete med barn och unga. Socialt fältarbete är en etablerad metod inom detta område och används av Stockholms stad som en viktig del av det förebyggande arbetet. Forskning om prevention och tidigare erfarenheter visar att denna metod är effektiv för att identifiera och stötta barn och unga i riskzonen (Kunskapsguiden, 2023).
I Skarpnäcks stadsdel finns en ökande problematik med social oro och organiserad kriminalitet, där barn och unga både deltar och faller offer för grovt våld. Det har förekommit fall av dödligt våld där unga varit inblandade, vilket understryker behovet av att stärka det förebyggande arbetet. Genom att tidigt fånga upp unga i riskzonen kan vi minska risken för att de hamnar i kriminalitet eller blir utsatta för brott (Brottsförebyggande rådet, 2022).
Nationella kartläggningar av kommunalt fältarbete visar att fältassistenter har en unik möjlighet att skapa relationer och bygga förtroende med unga, vilket är avgörande för att de ska söka och ta emot stöd. Studier betonar även vikten av samverkan mellan olika aktörer, såsom skolor och socialtjänst, för att skapa en helhetsbild av barn och ungas situation och behov (Socialstyrelsen, 2021).
Vid en dialog med stadsdelens preventionssamordnare Linnea Hagström bekräftades denna bild. Hon betonade särskilt vikten av långsiktiga insatser så att fältassistenter kan bygga relationer och vinna ungdomarnas tillit. En annan avgörande faktor är att ha tillräckligt många fältassistenter för att kunna arbeta både dag- och kvällstid samt att kontinuerligt besöka de platser där unga befinner sig. Med för få tjänster begränsas det uppsökande arbetet, vilket påverkar möjligheten till samverkan med exempelvis skolor.
Organisationerna som är avsändare av detta brev anser att två tjänster är otillräckliga för stadsdelens alla områden: Skarpnäck, Bagarmossen, Kärrtorp, Björkhagen, Hammarbyhöjden, Enskededalen, Flaten, Orhem och Skrubba. Om målsättningen med verksamheten är att bygga tillitsfulla och trygga relationer med barn och unga och att insatsen ska vara långsiktigt hållbar vill vi se att stadsdelen satsar tydligt och långsiktigt på det förebyggande arbetet.
För att säkerställa en långsiktigt hållbar och effektiv fältverksamhet i Skarpnäcks stadsdel föreslår vi att:
1. En utvärdering av nuvarande fältverksamhet genomförs för att klargöra om två anställda fältassistenter är tillräckligt för att uppfylla uppdraget och bemanna de tider och platser där behovet är störst.
2. Insatsen säkras långsiktigt genom politiska överenskommelser som gör att fältverksamheten kan fortgå oavsett förändringar i kommunfullmäktiges politiska majoritet.
Genom dessa åtgärder kan vi säkerställa att fältassistenterna ges rätt förutsättningar att arbeta förebyggande och långsiktigt för att skapa en tryggare framtid för barn och unga i Skarpnäcks stadsdel.
Alice Elde Sjöström, biträdande rektor Bagarmossens skola. Foto: LinkedIn.
Den 30 sep 2024 ordnade BFF:s arbetsgrupp mot diskriminering och kränkande behandling ett möte med Alice Elde Sjöström, biträdande rektor för fritidshem F-3, och trygghetsansvarig för samma åldersgrupp. Här följer anteckningar från mötet.
BFF:Fint att vi kunde träffas!
Alice: Är glad att BFF har bildats och glad för den här arbetsgruppen: ofta vill vi ha samtal på fler sätt än när det gäller enskilda elever eller incidenter. Föräldrasamverkan är så viktig för förebyggande arbete. Vi har till exempel haft extra föräldramöte med klasser där det särskilt behövts, och det har också varit bra då föräldrarna får träffa varandra för att prata.
Det finns mycket regleringar för vad vi som skola får göra och hur det måste göras. Skolan och föräldraföreningen kan dela information med varandra, stå enade för att hjälpa barnen.
BFF: Hur arbetar skolan för att skapa ett klimat där barn och elever känner sig trygga och respekterade? Finns det utrymme för att göra mer?
Alice: Trygghetsarbetet i skolan: Det finns två trygghetsteam, ett för mellan- och högstadiet, ett för lågstadiet. Eleverna behöver olika saker, t.ex. behöver de yngsta eleverna snabb återkoppling. Det är en stor mängd incidenter/händelser på lågstadiet som hanteras. Teamet på mellan- och högstadiet leds av rektor, det finns kuratorer, en socialpedagog, lärare och fritids. Lågstadiets trygghetsgrupp leds av Alice och rektor Fredrik Samuelsson, och en representant från personalen i varje årskurs deltar. Gruppen har ett möte per vecka för att se mönster i grupperna, platser där det sker konflikter, förebyggande åtgärder, att kuratorerna kan gå in och ha undervisning i värdegrund, eller mer fokuserade områden som t.ex. förra året i åk 3 då många elever blev kränkta på sociala medier.
Sedan pågår ett kontinuerligt praktiskt arbete med att följa upp de kränkningsanmälningar som kommer in. Det är ett speciellt fenomen reglerat i skollagen – alla kränkningar som sker inom skolan eller som påverkar skolan ska dokumenteras och göras en anmälan till Stockholms stad, skolan ska göra en utredning och följa upp.
Kränkning = när en elev känner sig kränkt, dvs väldigt brett och subjektivt, kan vara väldigt oklara och små saker men även tydliga kränkningar: slag, verbalt våld, osv. Det här innebär mycket arbete med dokumentation. Vi har bjudit in en jurist från Stockholms stad för att jobba med hur vi ska kunna hantera det här på ett bra sätt. Nu har vi en hög anmälningsgrad.
Representanterna för varje årskurs går igenom alla anmälningar, vad som redan retts ut med de inblandade, vad som är återkommande, vad som är mer allvarligt osv, ser om något behöver förändras. Kränkningsanmälningar inkluderar även om elever blir kränkta av vuxna. Trygghetsteamen följer upp handlingsplanen som finns. Den senaste tiden har det varit mycket fokus på språkbruk och diskriminering, framför allt av hbtq-elever. Vi har haft föreläsningar med personalen, tagit fram material för diskussioner i klasserna osv.
Vi kan se att det är återkommande stökigt i vissa årskurser/åldrar, då vi sätter in halvklassundervisning i klass 3, 5 och 7, varje år. Fokusområden kring diskriminering kommer från eleverna, t.ex. hbtq, genom trygghetsenkäter. I lågstadiet tittar vi på om vi kan göra något liknande men enkäter är svårt eftersom barnen är små, i övrigt mer utifrån samtal med pedagogerna. Vi tror att mycket kommer fram där, även om det alltid finns saker vi inte vet. Det här arbetet ligger många pedagoger varmt om hjärtat. Det finns fortfarande elever som inte vågar berätta och känner att de inte har något att vända sig till men det mesta tror vi når fram till deras pedagoger.
Den stora skillnaden med högstadiet är att de mindre företeelserna rensas bort av barnen själva, med de yngre utgår vi från vad barnen säger när de är ledsna. Så som det är nu med kränkningsanmälningar är det mer enligt lagen än tidigare men de flesta skolor är nog överens om att mängden administration det leder till också är helt ohållbar.
En anmälning leder till en insats, det når trygghetsgruppen och det dokumenteras. Kanske är en incident inte så allvarlig men vi kan få syn på om något är del av ett mönster och kan se på förändring över tid. Stockholms stad har också gjort ett enklare format för anmälningar.
BFF: Leder fler anmälningar till mer stöd från kommunen?
Alice: Njä, de skulle nog höra av sig om det gällde kränkning från pedagog mot elev eller om de ser upprepade händelser. De följer upp om det är kränkning enligt diskrimineringsgrunderna eller av sexuell karaktär. Oftast har vi själva redan vänt oss dit innan för stöd, det finns t.ex. ett “kompetensnav” för trygghet och studiero, en grupp kompetenta tjänstepersoner, jurister, lärare som kan stötta i svåra situationer. De kan komma och observera och ge input till förändring.
BFF:Hur fungerar det när en elev blir kränkt av en vuxen?
Alice: Det görs en kränkningsanmälan, det blir en utredning, ärendet går till skolledningen (om de inte själva är inblandade). Det har inte hänt under min tid men vi skulle i sådana fall prata med alla som varit inblandade i händelsen, med personer som finns runtom, titta på om vi bedömer det som en kränkning eller inte. Om det bedöms som en kränkning är det oklart vad vi skulle göra, det har jag aldrig varit med om hittills. En anställd skulle kallas till samtal och få en varning. Ett exempel kan vara om en elev blir fasthållen för att skydda en annan elev, och det är jättekänsligt eftersom vi inte får använda för mycket fysisk kraft, får inte kränka eleven på något sätt osv. Viktigt att veta att även föräldrarna kan göra en kränkningsanmälan om de får höra något hemma.
BFF:Finns det något sätt vi i Föräldraföreningen kan bidra med till skolans trygghetsarbete?
Alice: Ja, jag pratade lite med rektor om det här innan. Det vi ser störst behov av från en föräldraförening är tillfällen där vi kan berätta om hur vi arbetar, hur det ser ut osv, och att sprida den informationen. Ofta har vi kontakt med föräldrar i trygghetsfrågor efter en specifik incident eller situation som rör deras barn, och det är inget bra forum för att informera om hur vi arbetar. Det är bra för oss att få input kring om det är många föräldrar som tänker på och diskuterar särskilda frågor/behov eftersom det är värdefullt med en bredare föräldragrupp utöver de individuella möten som är kopplade till incidenter. Det finns 45 modersmål på skolan, kortfattad info får gärna översättas till några av språken, vi behöver nå ut till fler föräldrar.
Tryggheten på sociala medier är det som är absolut svårast för oss, vi har jättemånga kränkningar som anmäls mest på mellanstadiet men även på lågstadiet. Det här är svårt för oss att hantera av flera skäl – det kräver en samverkan med föräldrarna men det är också ett stort steg in i familjernas sfär, en svår avvägning. Det finns ett behov i många av grupperna att föräldragruppen pratar ihop sig – det är tufft om en är ensam om en ska stå på sig om hen säger att “alla andra barn får…” Vi upplever att om föräldrarna snackar ihop sig så kan det bli mycket bättre, bra erfarenhet från mötet i åk 3 förra året. Vi gjorde först en enkätundersökning med eleverna och sedan fick föräldrarna prata med varandra utifrån de resultaten. Folk var inte överens om allt men det gjorde att de som låg nära varandra kunde hitta varandra, t.ex. bestämde dom att inga videosamtal skulle ske efter en viss tidpunkt. Jag tror mycket på sådana samtal – skolan kan bjuda in, men det kan också vara väldigt bra om föräldrarna är aktiva i att ordna sådant.
BFF: Hur kan vi påverka processer kring arbetet med frågor om kränkande behandling? Kan t.ex. vår arbetsgrupp bidra till processen med skolans handlingsplan mot kränkande behandling, för att bidra med perspektiv och kunskap som kanske inte kommer upp i skolan annars?
Alice: Det ska jag kolla upp hur det skulle kunna fungera rent formellt, kunde vara väldigt värdefullt.
BFF: Ibland när vi får höra om incidenter eller om en generellt tuff miljö kan det kännas som att det finns ett glapp mellan vad som sägs och vad som görs. Hur upplever ni det?
Alice: Som skola känner vi nog alltid att vi inte har de resurser som en skulle vilja ha. Det är väldigt höga krav. Jag upplever nog inte med arbetet med eleverna att det är ett så stort glapp – en del av frustrationen som förälder när en känner att vi inte gör vad vi säger kan delvis handla om information, eller att om vi gör allt vi säger så borde det finnas färre kränkningar. Annars är det svårt att säga – jag upplever att vi har ett kompetent team i trygghetsgruppen, det finns stöd att få från kommunen, vi jobbar förebyggande och har rutiner. Hoppas att känslan om glapp handlar om enskilda fall och inte den generella miljön.
BFF: Hur ser det ut konkret vid insatser som exempelvis föreläsningar om t.ex. olika diskrimineringsgrunder till praktiken? Hur tillämpas fortbildningarna som pedagogerna går?
Alice: Frågorna går direkt ner i arbetslagen för diskussion och för att identifiera förändringsbehov. Självreflektion, t.ex. när det gällde HBTQI-frågor, gjorde att personalen fick syn på egna beteenden. Vi försöker återkomma till frågorna och uppmärksamma pedagogerna på att det har betydelse för våra elever, ge konkreta tips på material att ta stöd av osv. Skolan har haft fortbildning om HBTQI-frågor och kommer inför läsår 25/26 att vara pilotskola med ett samarbete med RFSU.
BFF:Finns det möjligheter för fler kunskapsskapande verksamheter för barnen? T.ex. föreläsningar eller workshops?
De behov vi har sett vad gäller diskriminering och kränkning har handlat om HBTQI och språkbruk. Jag kan kolla med trygghetsgruppen om det kunde behövas något särskilt externt. Det finns utrymme för samverkan kring detta, det kan vara olika när det gäller olika områden vad gäller behovet av extern kompetens.
BFF:Det är vanligt att frågor om rasism är underrapporterade i de yngsta åldrarna för att barnen inte alltid har ett språk för det eller ens vet att det handlar om rasism när de blir kränkta. Antalet anmälningar från vårdnadshavare kan också vara kopplat till vilka resurser de har. Vi i BFF har fått höra om flera rasistiska kränkningar som inte verkar ha nått ledningen. Undersökningar från t.ex. Rädda Barnen har också visat att det är vanligt att utsatta barn inte vänder sig till vita vuxna då de upplever att rasism inte tas på allvar. Hur skulle gemensam utbildning med vårdnadshavare och personal om rasism kunna se ut?
Alice: För vissa yrkesgrupper, framför allt ledning och lärare, finns tid för fortbildning men det bokas ofta in med lång framförhållning. För alla andra i personalen handlar det om ganska lite tid, de tillfällena ägnas nästan helt åt att diskutera hur saker behöver förändras, gemensamma föreläsningar osv. De tillfällena är hårt prioriterade. En gemensam insats skulle hänga på, t.ex. om vi skulle konstatera att rasism är prio och vi inte känner att vi har kompetensen och det största behovet inom elevgruppen, då skulle det kunna prioriteras. Det finns många områden som många tycker att vi behöver bli bättre på, så det behöver prioriteras hårt. Vi tittar inte bara på det som kommer upp i kränkningsanmälningar och enkäter – vi ser ju också vad som sker och hör från eleverna vad som kommer upp, men det måste finnas en grund i behov som vi ser hos eleverna. Nyckeln är lång framförhållning.
BFF:En föreläsning för föräldrar om rasism i skolan skulle eventuellt kunna funka som ett forum för att lyfta och sätta ord på erfarenheter som kanske inte formuleras.
Alice: Uppmuntra gärna alla föräldrar att höra av sig och berätta så att det är tydligt att vi (re)agerar när problem lyfts. Alla diskrimineringsgrunder finns inkluderade i vårt förebyggande arbete, i material för pedagogerna hur de kan arbeta i klassrummet, material som barnen jobbar med osv. Vi kämpar med att nå ut till vårdnadshavare som inte är så aktiva – det är oftast de vi mest skulle vilja prata med som vi inte når.
BFF:Vem är ansvarig för Klubbens fritidsverksamhet i Bagishuset? Enligt vad BFF erfarit så finns det barn som inte känner sig trygga där?
Alice: Klubben bemannas av fritidspedagoger men det är väldigt många fler barn per vuxen jämfört med fritids på lågstadiet. Anna Wremborn, studierektor för mellanstadiet, ansvarar för Klubben, som tillhör skolan/fritids men som är fysiskt i Bagishuset. Fritidsverksamheten för de yngre barnen är mer strukturerad, har en läroplan osv. Klubben är mer som en ungdomsgård. Har inte hört om stök eller bråk där, men går att prata med rektor som ansvarig för det övergripande trygghetsarbetet. Alice och Anna har kontinuerlig dialog.
Alice tar upp ett antal info-punkter:
Ordningsregler för skolan, utvärderas nu och det kommer troligtvis nya efter jul. Vi jobbar tillsammans med elever och personal. Till den finns kopplat en “konsekvenstrappa” som gäller hela enheten men tillämpas på olika sätt i olika åldrar. T.ex. kan en elev som inte fungerat med mindre åtgärder omplaceras, dvs. få byta klass eller skola. Det händer ytterst sällan på lågstadiet, det är svårt att tänka sig att ett beteende skulle förändras om den byter klass. Där ligger ett större ansvar för personalen för personalen att ändra strukturen runt eleven. Föräldrar kan ibland vara kränkta för att “skolan inte gör något”, t.ex. om eleven får gå kvar i klassen osv. Alla åtgärder är reglerade i skollagen. Alla som arbetar på skolan har sekretess, vilket föräldrar till utsatta barn kan reagera på, vi kan inte säga vem som utsatt ett barn, och inte heller vad vi kommer att göra relaterat till det barnet.
Lokal särskild undervisningsgrupp (SU-grupp) är för elever som behöver ett mindre undervisningssammanhang. Vi sätter inte särskilt “bråkstakar” där utan det handlar om barn som behöver mindre sammanhang. Det är ett stort ingrepp i barnens liv och är starkt reglerat, vi måste göra en massa insatser för barnet innan detta görs. Detta får dock inte göras i förskoleklass, som har hamnat mellan stolarna på flera sätt. Många elever som kanske inte skulle gå i grundskolan hamnar i förskoleklass, det finns inga särskilda undervisningsgrupper eller anpassad grundskola (f.d. särskola).
Konsekvenstrappan finns beskriven i skolans värdegrund och ordningsregler. Den används sällan i praktiken, särskilt de sista stegen med t.ex. omplacering och avstängning, och då handlar det mest om att planera för åtgärder mer långsiktigt. I enstaka fall kan det handla om upprepade återkommande kränkningar och eleven verkar inte bryr sig, för att markera både mot hen och mot elevgruppen.
BFF tackar för informationen. Diskussion om de problem som finns kopplat till konsekvanstrappan ur barnperspektiv. Tips om podden Relatera Mera där barnpsykologer och beteendevetare diskuterar frågan. Det är överlag lätt att hamna i ett individfokus (”bråkstake”) och i tankar om att repression i slutändan ska lösa strukturella problem eller individers behov av stöd, vilket är särskilt riskabelt för redan utsatta grupper och individer.
BFF: Vad finns det för insatser utöver detta och SU-grupp vad gäller stöd?
Alice: Det är olika för olika situationer, åldrar, förutsättningar. Om det är upprepade kränkningar behöver vi förstå om det handlar om att eleven inte kan eller inte vill sluta. På lågstadiet handlar de flesta bedömningarna om att eleverna inte kan, de allra flesta vill göra rätt och vill bli omtyckta, men det blir fel. Vilka insatser som görs då beror på vad eleven inte kan – ganska ofta sätter vi t.ex. in insatser vid fri lek på raster, t.ex. styra upp och organisera mer. Det kan vara perioder då vi sätter ihop olika lek-konstellationer. Andra situationer kan handla om bristande självkänsla och att vi försöker uppmärksamma alla positiva saker med det barnet – “positivitetsduscha”. Det kan också vara faktorer som inte har med en elev att göra, t.ex. att det är stökigt i omklädningsrummet, vi kan titta på hur personalen organiserar sig i rummen etc. Det absolut vanligaste är att vi tar ett samtal med de som varit involverade och sedan är det överspelat.
